Blog Image

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

Slutmanat

Fredagstanken Posted on Fri, March 22, 2013 21:12:52

Antog min egen utmaning – fredagstanken. En längre text varje fredag. Nu har jag gjort det i tre månader. Känner mig slutmanad. Har så mycket på gång som fyller min tid. Har bevisat att jag kan hålla en deadline varje vecka. Så fredagarna återgår till att vara likvärdiga alla andra dagar. Dagar jag fyller med ord som kommer, tankar, drömmar, längtan och annat. Allt det jag vill dela här, alla dagar. Kort ibland och långt ibland.



Allt jag är

Fredagstanken Posted on Fri, March 15, 2013 11:14:12

En utmaning har jag antagit. Fick tipset från en nära vän
och är tacksam att jag fann den. 21 dagar av meditation. Fem har snart passerat
och jag kommer närmare. Talar till mig själv inifrån. Lättar på trycket och
släpper in. Förklarar livet för mig själv, utan ord. Endast med närvaro och
stillhet. Allt blir självklart där. Stjärnklart.

Ger mig själv den här skimrande stunden varje dag, får den
av familjen. Bär med mig tankarna och orden som ges till mig inför meditationerna.
De är lätta att bära, tyngdlösa, knappt möjliga att ana, men ändå öronbedövande.

Meditationerna leds av Deepak Chopra, förmodligen värsta
gurun, för mig en behagligt mjuk röst och en källa av visdom att ösa ur. En
inspiration till att upptäcka allt jag själv vet. De leds på engelska och jag
lockas av att hitta motsvarande budskap och uttryck på svenska.

”I flow in rythm with my mind and body.” Det var dagens
tanke. Jag vet att jag kommer att ta med mig den när jag unnar mig en långsam
löptur i eftermiddag. Då jag kommer att flyta fram i takt med mitt sinne och
min kropp. Det är också meditation.

Utanför mitt fönster glittrar istappar i vintersolen. I
ljuset från fönstret dansar miljoner av dammkorn. Min själ dansar i sin takt
och jag följer varsamt med, låter livet föra framåt medan jag försöker vara
allt det jag är.



Kreativt betraktande

Fredagstanken Posted on Fri, March 08, 2013 07:16:51

Min
rubrik låter som en kurs jag skulle vilja gå. Dagarna är olika, de
flesta lämnar mig darrande och trött. Kreativiteten finns kvar,
bara lite mer passiv. Jag iakttar, betraktar, insuper och fyller på.
Utmynna i något får det göra senare, eller inte.

Iakttar
solen som väckar dagarna. Snart vibrerar de i vårvärme. Vi kan
börja längta nu. Ljuset lockar oss och takdroppet får oss att
lyfta blicken. ”Möt fågelsången mitt hjärta och fyll dig till
bristningsgräns”, det är orden jag hör i bakgrunden.

Längtar
till lättare skor, tunnare tyger, skira sommardrömmar. Löparskor
mot grus och asfalt. Sköna steg i tunna tights. Snart vaknar
vintertrött gräs under tunn skare.

Några
veckor till kommer jag att vackla i min tro på våren, ändå
fortsätta längta. Jag fortsätter vara, kreativt betraktande.
Kanske borde jag bygga en kursplan, skapa kursen själv och sälja in
den till ett studieförbund? Ingen dyr kurslitteratur, inte heller
något annat material. Bara jag, kursdeltagarna och en hel värld att
stillsamt betrakta.



Inlindad i snöstorm

Fredagstanken Posted on Sat, March 02, 2013 11:35:11

En kort fredagstanke på en lördag. En
dag inlindad i snöstorm, dagen efter ett farväl. Jag har alltid
älskat kyrkorummet. Utan egentlig religion, men med en stark tro på
kärlek, värme, trygghet, hopp, godhet, medmänsklighet, öppenhet
och tillit. I kyrkorummet rymms allt det och genom fönster målade i
livets färger faller ljuset in och lyser upp även det mörkaste
mörkret. Jag vilar där, själen växer där, tillsammans andas vi i en trevande förståelse inför allt det som kan tyckas omöjligt att
förstå.

Det går inte att göra annat än att
släppa taget. Ingenting kan förankra oss när evigheten visar sig.
Stillheten blir förlamande, friheten övermäktig. Grunden vi står
på rämnar. Ändå kommer nästa dag. Den sveper in utan att be om
ursäkt, utan att beklaga. Det går inte att göra annat än att
släppa taget och fylla våra hjärtan med det ljus som lämnas kvar.



Kraft

Fredagstanken Posted on Fri, February 22, 2013 18:19:52

Det är tyst och stilla i sorgens rum.
Tiden är stum, berättar inget om vad som kommer, fyller mig med det
som varit, det som är. Mitt i detta försvagade tillstånd finns en
märklig livskraft. Alldeles under ytan sprider den sig och lyfter
mig. Bär så att jag inte själv behöver anstränga mig lika
mycket. Lär mig stycken ur en bok jag aldrig bett om att få läsa.

Livet har sin gång. Ska vi gå med
det, mot det, ifrån det eller ikapp? Vi kan välja vilken väg vi
går men aldrig veta var den leder oss. Så måste det vara. Hand i
hand med livet, i full tillit, men med egen kraft att styra det som
kan styras. Det är den kraften jag anar här under ytan. En vilja
att hitta rätt, eller så nära rätt som möjligt. För mig.

Orden hittar tillbaka, solen starkare,
månljuset klarare. Det kommer vackra dagar till oss. Jag upprepar
mig, påminner, befäster. Lev! Lev helhjärtat, i ljust och i mörkt.



Ett utlovat brev

Fredagstanken Posted on Fri, February 15, 2013 22:54:21

Jag lovade att dela det brev jag fick skriva till min inre författare. Det som var den avslutande övningen på skrivkursen.

Den här veckan har jag burit med mig lugnet och kraften från Frötuna, tacksam över att vara i balans. Det har inträffat omtumlande saker de senaste dagarna. Jag har mött livet när det är som skörast. Jag har varit livlinan som hållit det kvar. Sådant tar på krafterna.

Fredagstanken var nära att falla ur minnet i dag. Veckan avslutades i ett utmattat töcken där mitt starkaste behov var att vara nära de mina. De som finns här hemma hos mig och de som finns längre bort. Så lätt att glömma orden då. Så skönt att upptäcka dem igen.

Jag kommer inte att dela med mig av brevet i sin helhet. Väljer i stället de stycken som tilltalar mig. Min fredagstanke i dag går till det personliga. Många talar om gränsen mellan personligt och privat. Just nu kan jag inte placera den gränsen på kartan. Landskapet är alltför vidsträckt, bergen för höga och dalarna för djupa. Det som känns personligt idag blir kanske privat i morgon. Ord skrivna och lästa är ord för evigt. Att ångra är alltid för sent.

Jag väljer de stycken som tilltalar mig, från brevet jag skrev till mig själv:

“Du har nära till din röst. Värme och kärlek omsluter det du skriver. Även när orden du väljer är svåra, hårda och kalla. Du gör det här helhjärtat, med livet som insats, med mod.”

“Så var går vi nu? Jag tycker att vi sätter oss ner och ger fortsättningen en ram, en antydan till struktur. Våga hitta brännpunkten och utgå därifrån.”

“Tvivla inte. Lita på dig själv, berättelsen och ditt språk. Lita på att det räcker med orden. Det är där berättelsen skapas. Lita på oss.”

“Var ännu mer nu än tidigare – Gabriella som skriver.”

“Lev.”

Lev du också, helhjärtat./Kram



På väg till Frötuna

Fredagstanken Posted on Fri, February 08, 2013 07:59:12


väg till skrivkurs. En hel helg vikt endast till
mitt skrivande. Först en tidig morgon, en tågresa. Omringad av ett
bandylag med killar och tjejer i tioårsåldern. De är också på
väg och de är uppspelta, lite trötta, lagom gnälliga, hungriga
och precis som jag ser de fram emot sin helg. Det var nära att jag
tappade den positiva känslan där. Började nästan tycka lite synd
om och ångra att jag inte valt tyst avdelning.

För
snart ett år sedan fick jag spendera en ljuvlig helg på
Sigtunastiftelsen. Åren innan det har jag skrivkursat på Skapande
Svenska. En universitetskurs i Umeå på distans som ges som A, B och
C-kurs. Lätt kursberoende har jag blivit. Det finns säkert de som
skulle säga att det är ett resultat av en fyrtioårskris, precis
som de flesta små krämpor som kryper runt i min kropp är vanligt
förekommande i fyrtioårsåldern. Men kursberoendet vill jag hellre
förklara som ett fyrtioårslyft.

Det
skavde lite inför kursen i Sigtuna, då för ett år sedan. Jag
visste inte om jag skulle behöva dela rum med någon jag inte kände.
Jag kände mig osäker inför vilka de andra deltagarna skulle vara,
hur kursledaren skulle vara, hur allting skulle vara. När jag sitter
här på tåget nu, på väg mot Uppsala och Frötuna känner jag
ingen som helst oro. På min t-shirt står det ”Be brave” och ja,
jag känner mig rätt modig. Det krävs en del mod för att våga gå
längs en väg man tror att man ska gilla. Jag är glad att jag
hittade det modet och jag tänker fortsätta gå längs den här
skrivarvägen, för jag gillar den. Jag gillar till och med
stödstrumporna som gör premiär under den här tågresan. Det
tänker jag också kalla för fyrtioårslyft…

Frötuna
Gård & Retreat
bjuder in till en unik retreatmiljö för
stillhet, samtal, rekreation och kreativitet. Där ska jag checka in
om några timmar. Ställa in mina saker i mitt eget rum och sedan
spendera tid med mig själv, mitt skrivande och andra skrivande
själar som är där av samma anledning som jag. Vad som kommer ur
den här helgen är okänt för mig just nu. Jag tänker inte ens
försöka gissa. När jag sitter på tåget igen på söndag vet jag
och då ska jag berätta det för dig också. Hoppas du får en
härlig helg, var modig, prova den där vägen du sneglar mot ibland.
Kram!

Foton: Frötuna gård & retreat



Fy skam

Fredagstanken Posted on Fri, February 01, 2013 07:18:40

Känslodriven
och känslosam, en känslomänniska i känslohamn. Försöker se det
som något positivt och starkt. Något jag behöver, en del av mig,
den jag är men inte den jag måste vara. Men det finns en känsla
jag önskar jag kunde släppa ut ur mitt inre och aldrig mer öppna
dörren för igen.

Under
min sjukskrivning, för det som nu kan kännas som en evighet sedan,
fick jag förmånen att regelbundet samtala med en psykolog. I dag
bär jag med mig det vi talade om . Det som lärt mig att tänka om,
tänka nytt, hitta andra vägar och framförallt att inte vara så
hård mot mig själv. Vi talade mycket om känslan skam, den
sotsvarta våta filt som krympte mig så lätt förr och som ibland
lyckas krympa mig även i dag.

Den är
snabb och listig som räven, skammen. Jag hinner sällan värja mig
när den väljer att attackera. När jag förtjänar att känna en
aning skam, när jag verkligen begått ett fel eller sårat någon
genom obetänksamhet, då har jag tid att förbereda mig. Då kan jag
möta skammen, skämmas en stund utan att gå under, lära mig av
misstaget och lova mig själv att inte begå det igen. Men det
händer, även i dag, att jag överumplas av skammen i stunder då
jag egentligen inte alls förtjänat det.

Liten
gör den mig, nästan osynlig. Den jagar in mig i ett hörn och
riktar sparkar och slag mot alla mina svaga punkter. Skrämmer mig
att tro att den inte kommer att lämna mig förrän jag erkänner det
fel jag aldrig begått och lovar att jag ska fortsätta gå längs
vägen med nedböjt huvud och skygg blick.

Nu vet
jag vad det handlar om. Minns vad jag lärde mig i förtroendets
samtalsrum. Att skammen är så här stark för att vi människor är
flockdjur. Att den finns där i vår arvsmassa som en påminnelse om
vad vi riskerar om vi inte gör det som förväntas av oss, det som
flocken förväntar sig. Flocken som vi är beroende av för vår
överlevnad. Flocken som vi måste göra allt för att få fortsätta
tillhöra. Flocken som straffar oss skoningslöst om vi inte visar
att vi verkligen skäms då vi begår våra mänskliga misstag eller
inte räcker till. Att vi verkligen skäms då vi vågar sticka ut,
gå en egen väg, tänka på oss själva för en liten, liten stund,
visa känslor som skaver hos andra. Att vi verkligen skäms för att
vi vågar välja att inte följa normen, följa flocken.

Jag
tar inte emot särskilt många sparkar och slag längre. Men jag anar
hotet och känner kylan, mörkret och fukten från den skamliga
filten som sveper bakom min rygg ibland. Försöker stänga den ute
genom att lyssna inåt, till mitt eget inre ljus som är förlåtande.
Sträcker på ryggen, tar ett djupt andetag så att utrymmet växer
inuti, samlar kraft och säger bestämt ”nej tack” till skammen.
Den får vända sig om, gå sin egen väg. Själv fortsätter jag
längs min.



Next »