Blog Image

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

Kroppens minnen

Starkskör Posted on Tue, April 28, 2015 22:44:49

Det är länge sedan jag skrev ett inlägg under kategorin Starkskör. Har inte riktigt tyckt om den, tänkt att jag ska ta bort den. Men veckan som passerat har varit rätt tuff. Efter snart två månader i nya jobblokaler, med aktivitetsbaserat arbetssätt och hög arbetsbelastning, påminde min kropp mig om att den minns. Att den varit där förut och inte tänker hamna där igen, i det utmattade depressionslandet.

Jag har bromsat, redan efter den första varningssignalen som kom i form av en reaktion med panikångest. Skammen försökte övermanna mig, den fick mig att gråta och fick mig att tro att jag var på väg utför utan skyddsnät. Men jag har lärt mig. Jag vet att det här är min kropp som talar till mig, med sin visdom, sin erfarenhet, sina minnen. Jag behöver inte vara rädd för det, jag behöver bara lyssna och visa omtanke, visa att jag inte tänker tillåta. Jag vet att jag kan be om hjälp och att jag kommer att stå kvar upprätt, med stoltheten i behåll, trots att alla omkring mig får veta hur det ligger till. Det som ligger till är en del av det som är jag, just nu. Inte för alltid, inte lika hela tiden, men just nu.

Varma händer håller om mig, ett skydd, en påminnelse om att jag inte är ensam. Familjen, vännerna, kollegorna, arbetsledningen. Det fungerar, men det hade inte gjort det om jag inte vågade visa, vågade berätta, hur det ligger till, vem jag är, hela jag. Jag är skör just nu, men jag är också stark. Stark i min tro att jag räcker till, även när jag tappar fotfästet. Trygg i min tillit till att kroppen minns och att kroppen berättar för mig, att den tar hjälp av själen om jag inte lyssnar. Tillsammans ropar de högt och då kan jag inte göra annat än att visa mig själv hänsyn och sakta ner.



Min gåva att förvalta

Starkskör Posted on Sun, August 25, 2013 18:41:00

Jag iakttar, noterar, tar emot, kan inte stoppa. Alla
detaljer, varje ton, nyanserna, stygnen, ett knäppande eller en fond av ett
svagt brus. Jag dränks i hamrande kaskader, munnars rörelser som jag inte
hinner följa, starkt ljus som bländar mig ända in i själen. Kan inte stoppa.
Har sett det som ett handikapp. Något som hindrar mig, försvårar och krånglar
till det. Något jag måste förklara, ursäkta och dölja. Vill inte se det så
längre.

Det är min talang, min förmåga, min gåva att förvalta och
vårda. Min känslighet. Den blev starkare och mer påtaglig efter min period med
utmattning och sjukskrivning för sju år sedan. Men den fanns där innan också.
Jag hade bara inte lärt känna den, lärt mig att leva med den, låtit den ta
plats och visa sina fördelar. Vad jag kan göra med den. Nu vet jag bättre. Nu
håller jag den med mjuka händer och tillåter. Det är den som ger mig alla
intryck som sedan tar sig uttryck, i mina texter.



Ord på en känsla

Starkskör Posted on Thu, July 11, 2013 06:21:33

I sin bok Hohai har Elisabeth Rynell satt ord på hur det känns när jag ”viker undan”. När jag väljer att kliva åt sidan för att försöka
förstå, hämta in allt som varit runt om, låta det landa i mig. De där stunderna
då jag ibland kritiserar mig själv för att vara svag, men som egentligen är
stunderna som gör att jag kan vara stark. Stunderna jag behöver för att kunna
vara hela jag:

”Jag hade gömt mig i tiden som i ett bo. Nu känner jag hur
det blåser, hur vinden skakar trädet. Och boet gungar med. Långsamt lär jag
mig, jag som trodde mig veta allt. När min tanke fått fingrar, fått grepp, ska
jag ta mig härifrån. Jag ska gå in i mitt liv igen. Det är vad en människa
måste.”





Stark och skör

Starkskör Posted on Sat, November 03, 2012 13:50:54

Jag
har inte skrivit om det här tidigare. Möjligen har det funnits här, i undertexter, men inte konkret som jag vill nu. Det blir tydligt
varje år när helgen för byns stora Hantverksmässa närmar sig.
Tydligt är kanske inte rätt ord, eftersom det för mig är något
av ett mysterium, det här jaget som är jag som vill och kan
samtidigt som det grips av panik och faller samman.

Jag
försöker förstå vad det är som händer när det händer. När
det låser sig och rädslan tar över. Tycker inte om känslan av att
vara otillräcklig. Bråkar med mig själv när jag inte kan hålla
det jag lovat, ställa upp där jag sagt att jag ska vara. Det blir
en strid, på ena sidan står jag som vill finnas där det händer,
delta i gemenskapen och bidra med mig fylld av glädje och energi. På
den andra sidan finns insidan. Den som nästan blir frätande i sina
protester. Vibrerar gör den när tanken på hundratals människor
runt omkring mig med röster, frågor, blickar och kroppar. Sluta
andas vill den när den ser hur jag kanske faller. Den överhängande
risken för ett totalt haveri griper tag runt strupen och trycker
bröstkorgen nedåt.

Samtidigt
vill jag. Blir stående tudelad i striden och försöker samla de två
kämparna i en varm omfamning. Förena dem och leda dem genom dagen i
det jag som är jag. Det som är hela jag med alla delar av vilja,
styrka, mod, tvekan, skörhet och rädsla. Jag behöver inte vara
antingen eller, jag får vara både och. Ändå försätter jag mig i
samma strid, om och om igen. Trots att jag vet att det lämnar mig i
ruiner. Jag vet så mycket bättre och jag känner mig själv
tillräckligt nu. Jag lossar mitt krampaktiga grepp om svärdet och
låter det vila lättare i handen. Blir stående med blicken mot himlen, inte
längre i full beredskap, bara vaksam och försiktig. Andas
långsammare igen och försöker tycka om mig själv, just så här.