Blog Image

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

För mina systrar

Blandat Posted on Sun, January 29, 2017 19:07:40

Det har varit tyst länge här och skulle så förbli ett tag
till men den senaste veckan har jag upplevt ett ökat behov att skriva för att
försöka förstå livet som pågår och världen jag lever i. Min tanke att jag ville
uppdatera och snygga till min blogg innan jag fortsatte att skriva i den känns inte
längre viktigt. Just nu är mina ord viktigare och de är många. Jag tänker
inte be om ursäkt för att det blir ett långt inlägg. Det är ingenting mot
längden på den väg vi har att vandra för att vända den här världen till något
bättre igen.

Jag har försökt att inte låta det som händer i USA påverka
mig allt för mycket. Jag har följt med i nyhetsflödet, känt sorg och vrede som
lindrats något när jag hört om alla protester från vanliga människor och från
kända profiler. Jag har känt tacksamhet över att jag bor i Sverige men också
stor rädsla inför vårt kommande val.

Det var till slut en bild från Vita huset, där Trump skriver
under ordern om att förbjuda amerikanskt bistånd till utländska organisationer
som stödjer abort, som gjorde att jag inte längre kunde värja mig. Den bilden
når in till något som finns gömt inuti mig. Ett litet, litet bleknat ärr som
inte längre gör ont, men som ändå alltid påminner mig om ett beslut jag en gång
tog. Ett beslut jag hade rätten att ta eftersom det påverkade mig, mitt liv,
min kropp, min framtid.

På bilden står sju män samlade och tar ett beslut som kommer
att påverka kvinnor i hela världen, systrar till mig som inte kommer att kunna
välja. Jag tittar noga på bilden, försöker tolka ansiktsuttrycken. Allvarliga,
sammanbitna och nöjda är det första jag ser, men hos en av männen tycker jag
mig se något osäkert i blicken, hos en annan anar jag uppgivenhet. Kanske är
det önsketänkande eller min författarhjärna som överanalyserar.

Jag försöker distrahera mig med annat men det tränger ändå
igenom. När jag ser första avsnittet av andra säsongen av Bastubaletten händer
det igen. För dig som inte sett serien, se den. Det är en dokumentär om en
grupp män från Tornedalen som antar utmaningen att dansa balett. Det är modigt
och det är vackert och det väcker känslor hos mig, drar min tanke åt ett helt
annat håll. Till en nyhet jag hörde i förbifarten någon dag tidigare, om lagförslaget
i Ryssland som ska avkriminalisera våld i hemmet.

Baletten fortsätter på TV-skärmen medan jag söker fakta och
läser att lättare misshandel föreslås ses som en ”administrativ förseelse”. Jag
söker vidare och läser en nyhet från 2015 då man talade om att införa en lag om
hemfridsbrott, något som saknats i Ryssland tidigare. Jag läser att det enligt
FN varje år är 14 000 ryska kvinnor som dödas av sina män. Det är 40 kvinnor om
dagen eller två varje timme. Två systrar varje timme.

I Bastubaletten dansar starka män. I min tanke rör sig
utsatta, sköra och sårbara kvinnor. De dansande männen reflekterar över
baletten, väl medvetna om att den kräver mod, att det nog finns de som tycker
att dansen är allt annat än manlig. I dansen visar de sin sårbarhet och
skörhet. I dansen är de utsatta.

Jag tänker på rädsla. Hur den fladdrar förbi hos starka män
som vill dansa. Samma vibration som jag känner när jag ser hur världen tycks
förändras baklänges. Jag tänker på bekvämlighet och att ta saker för givna, att
jag som lever mitt liv i min del av världen så lätt glömmer bort den hårda kamp
som andra utkämpat för att ge mig de privilegier jag har idag. Jag tänker på
hur obegripligt det är att en maktgalen man uppfylld av rädsla skrämmer en hel
värld när han utlovar storhet och i en handvändning förändrar allt det som
andra byggt upp före honom. Jag tvingar mig själv att sluta tänka.

Baletten är slut, musiken har tystnat och jag stillar mig.
Lyssnar efter andra vibrationer, vänder mig inåt. Jag vill så gärna hitta
känslan av tilltro och den brukar alltid vänta på mig där, alldeles nära min
själ.

Den här gången kommer tilltron från en av männen i
Bastubaletten och hans ord om manlighet. Att manlighet kanske är att våga vara
mjuk, våga visa att man är människa. Att det inte har med råstyrka att göra
utan att det handlar om det som finns inne i skalet. En mening han sa minns jag
ordagrant:

”Den där mjuka sidan kanske inte är manligheten, det kanske
är mänskligheten.”

Där är det, det jag försöker förstå, det som gör oss till hela
människor. Det mjuka som så sällan får ta plats och spela roll. Det mjuka som
skrämmer så många. Det mjuka som vi kvinnor alltid har haft rätten att visa,
som så många män ser som ett tecken på svaghet.

Bilden från Vita huset visar hårda män med makt i en hård
värld. Män som aldrig skulle våga dansa balett. Män som fostrats av män som
aldrig skulle ha tillåtit sina söner att dansa balett.

Om vi fortsätter tillåta det hårda trycka undan det mjuka
kommer det inte att spela någon roll om rummen där besluten tas fylls av män
eller av kvinnor. Rummen kommer fortfarande vara fyllda av rädsla och besluten
som tas där kommer att skrämma livet ur oss.

Här finns bilden på sju rädda män med makt.
Här finns baletten med fem modiga män.



Ibland tänker jag på Modo Hockey

Blandat Posted on Sun, April 10, 2016 17:03:38

Drygt en vecka har passerat sedan stadens stolthet Modo
Hockey föll ur högsta serien i den sport de utövar. Till hösten är det tio år
sedan klubben flyttade in i den nya arenan och klev in i en något större kostym
än den de befunnit sig i under åren Kempehallen. Till hösten är det också tio
år sedan jag inte längre orkade. Tio år sedan jag tvingades kapitulera och på
riktigt lyssna till alla signaler som min kropp så länge högljutt bett mig att
uppmärksamma. Jag lyssnade och jag lade mig platt, stannade upp, andades
långsamt, släppte taget och började om.

Då, för tio år sedan, var jag en av många som lade själ och
hjärta i mitt arbete för Modo Hockeys framgång. Jag gjorde det inte på isen,
inte i spelarbåset, inte i något styrelserum. Jag gjorde det på min kontorsstol
och jag gjorde det springandes på trötta fötter, med huvudet högt, i min kamp
för att hålla uppe fasaden. Min fasad, föreningens fasad. Vi var många som
sprang, axel vid axel, i samma hysteriska tempo, med samma höga puls. Vi var
också många som gick sönder.

Det tog mig nästan ett år att komma tillbaka. Det tog mig
ytterligare ett halvår att inse att jag var på fel plats och att jag upplät min
kreativitet till fel syfte. Efter det var det självklart och enkelt att lämna.
Under de tio år som passerat har mitt Modohjärta varit kallt som is, ibland har
jag undrat om jag någonsin haft ett. Under veckan som gått har min tanke ändå rätt
ofta vandrat längs kajkanten, bort till den stora byggnaden där ute på udden
som inrymmer föreningen, människorna där, hjärtat. Jag förstår att det betyder
något, att det finns något där som berör mig.

Motvilligt försöker jag förstå varför och inser att det är
rätt självklart. Med den erfarenhet jag har av att ha jobbat mig själv in i en
vägg som fullständigt pulvriserade mig och att långsamt och tålmodigt hitta ett
annat sätt att förhålla mig till arbete och prestation, blir jag alltid starkt
berörd när jag ser andra människor gå igenom samma sak. Nu är det Modo Hockey
som är utmattat.

Under de snart tio år som passerat efter SM-guldet, är det som
att föreningen har gjort samma resa som jag gjorde. Föreningen har sprungit för
sitt liv, stångat huvudet mot vägg efter vägg men fortsatt stå upprätt.
Ordentligt stukad har den krupit ihop i fosterställning efter en tuff dag, men
rest sig igen när solen går upp och gett sig in i samma kamp. Återvänt för att
försöka slutföra, försöka prestera, med massor av vänner och supportrar runt sig som gett välmenande råd när de sett att det inte stått rätt till.


gränsen till utmattning slutar delar av hjärnan att fungera normalt och den
utmattade tar inte längre de rätta besluten, lyssnar inte till goda råd
utan tror sig veta, ser målet där framme och ger sitt allra sista med samma
verktyg och taktik som tidigare, eftersom det måste gå, för om det inte går, vem är
jag då? Jag är ju en elitserieförening, jag är ju en stark människa, någon som
man kan lita på, som slutför, som infriar givna löften.

Precis som jag orkade inte Modo Hockey längre. De tvingades kapitulera
och nu tvingas föreningen att lägga sig platt, stanna upp, andas långsamt, släppa taget
och lyssna inåt. Lyssna efter de där svaga hjärtslagen långt inifrån, från kärnan, det som är utgångsläget för att börja bygga
nytt.

Runt Modo Hockey finns vänner och supportrar kvar. Jag är inte en av dem, men det värmer att se att de finns. De som älskar föreningen, inte endast för det den gör utan också för det den är. De som bär föreningen i sina
hjärtan. Sådana vänner är livsviktiga för den utmattade. De bildar ett skyddsnät
som dämpar fallet och de är handen i ryggen som stöttar när det är dags att
resa sig igen. Resa sig och ta de första stegen. Inte tillbaka till det som varit. De första viktiga stegen in i något nytt, något som är bättre.



Musik & Människor

Blandat Posted on Thu, March 24, 2016 18:10:26

I ett rum som sänkts i mörker tänds en lampa och en röst hörs. En sång, en beröring, flera sånger, drömmar, längtan, liv. Jag var en del av en magisk kväll i går när musikutbildningarna här i Örnsköldsvik gav konserten Musik & Människor. Studenterna har träffat flyktingar, lyssnat till deras berättelser och omvandlat dem till sångtexter och helt nya låtar.

Mitt i programmet en kör där deltagarna en och en steg upp på scenen. Några av dem stannade till vid en mikrofon, presenterade sig och delade med sig av sina drömmar. Drömmar som börjat gro i olika länder, men som nu av outgrundliga skäl finns sida vid sida här hos oss, i vår stad, i vårt land, vår gemensamma plats på jorden. Rakryggade, med röster som bar, ingen tvekan, drömmar som är möjliga. För mig var det kvällens finaste stund. Jag drömmer själv och vet att drömmar kan ta form om man vågar uttala dem.

Hos kören på scenen igår fanns så mycket mod och så mycket kraft. En glädje som fullständigt vällde ut över oss i publiken. En glädje jag inte trodde var möjlig att få se i de ansikten som är desamma som jag sett i nyhetssändningar. De tomma ögonen, tröttheten. Där fanns glöd och längtan nu. Lycka. Med en mörk ton i botten, en ton som aldrig lämnar den som sett, den som upplevt, den som balanserat nära undergång men överlevt. Ändå lycka, i den här stunden.

Det kan kännas stort att ta steget och faktiskt hjälpa, finnas nära, ta del av och dela med sig. Det kan kännas svårt. Jag försöker ta små steg. Jag skyller på att saker kommer i vägen, att jag har så mycket annat nära mig att ta ansvar för. Hittar ursäkter och skäms.

Men värmen i rummet igår tog mig ett steg närmare att ta ytterligare steg för att faktiskt göra skillnad. Det gjorde skillnad att jag fanns där, att jag var en del av publiken. Jag fick visa min uppskattning, ge av min kärlek och min respekt till våra medmänniskor. Så enkelt. Sitta ner, lyssna, ta in orden, berättelserna, försöka förstå. Så enkelt. Min applåd som ett tack tillbaka, min värme till de som vågar. De som står upp och sjunger på nyvaken svenska. De som berättar i musiktexter trots att det river i deras sårade själar.

Enkelt för mig, så oerhört svårt för dem.
Enkelt för mig.



Blytungt

Blandat Posted on Sun, March 06, 2016 20:29:54

Det kan väga för tungt ibland, livet. All potential, alla val. Oändliga möjligheter och krävande skyldigheter. Skam och skuld och ett glas med otillräcklighet därtill. Blytungt.

Det hjälper att andas. Det hjälper att sitta ner, sluta ögonen, ta ett djupt och medvetet andetag. In och sedan ut. Lätta på trycket, känna att pulsen lugnar sig, hjärtslagen mjukare. Det är det vi gör när vi lever. Vi andas in, vi andas ut och hjärtat slår. Mer än så kräver det inte av oss. Mer än så är inget annat än våra egna krav, våra egna önskningar, våra egna ansträngningar för dem vi älskar. Ingen kommer att straffa dig för att du nöjer dig med att sitta stilla, andas och känna ditt hjärta slå. Många kommer att tacka dig när du sedan reser på dig med ny kraft och ger av ditt till livet en stund igen.



Tack för orden Bodil

Blandat Posted on Sat, February 06, 2016 18:14:18

I det som kallas Bokmärkesfältet på min dator står det bland andra namn Bodil. En länk till en källa av inspiration, krasshet och bitterljuv humor, det som är Bodil Malmsten för mig.

Bodil har funnits i bokmärkesraden sedan första gången jag klickade upp webbläsaren på den här datorn. Funnits där, ett klick bort. Hon har funnits med vid alla mina skrivkurser, hjälpt mig att inspirera andra genom att låna mig sina ord i “Så gör jag – konsten att skriva”.

Det fina den här dagen är att Bodil fortfarande finns kvar. På samma platser där jag hittat henne förut. I mitt bokmärkesfält och i böckerna. Hon kommer aldrig mer att kunna ge mig nya ord, men alla hennes ord fram till nu finns kvar. Tack för det Bodil, tack för orden.

En av mina favoriter bland Bodils alla betraktelser är hennes berättelser om Familjen Tejp. En familj som ibland har det trassligt, men som alltid är en familj. En familj som håller ihop.

Behöver du lättsam läsning och känner du ett behov att projicera all världens problem på ett kontorsmateriel, då ska du följa länken och läsa Bodils berättelser om Familjen Tejp. Själv funderar jag på att hitta en egen familj att skriva om. Jag ska inte söka den medvetet, den ska få komma till mig. Kanske blir det omaka sockar, kanske platslock som inte har någon platsburk att sitta ihop med. Vi får väl se.



Kristina Lugn

Blandat Posted on Mon, December 07, 2015 21:11:58

Till Kristina skrev jag inledningen på ett brev en gång, det var i maj när solen sken. Jag hade sett intervjuprogrammet “Min sanning” med Kristina som gäst och blev sittande i TV-soffan efteråt, helt omtumlad. Jag minns känslan än idag, tre år senare. I dag hittade jag den där brevbörjan jag skrev då. Kanske skriver jag färdigt brevet en dag, kanske skickar jag det, eller inte.

Jag mötte Kristina på Drottninggatan i Stockholm förra året, det var också i maj när solen sken. Vi möttes alldeles utanför Författarnas Hus, vid Sturebadet. Jag tänkte då att det var ett tecken, att vi skulle komma att ha det gemensamt, att vara författare. Så gör mina tankar ofta. De söker sig vidare, trevar efter något att haka fast i, punkter att fästa drömmarna vid. Då, i maj när solen sken, fäste jag min författardröm vid Kristinas axel och vid porten till Författarnas hus. Idag kallar jag mig författare och fortsätter att drömma. Om förlagsavtal, fred på jorden och annat smått och stort…

Mina ord till Kristina delar jag med mig av. Jag är inte längre så innesluten som jag var då, jag har tagit flera steg utåt och fortsätter att ta dem. Men visst vore det fint att få svar på frågan om vad som hindrar mig. Har du missat intervjun med Kristina? Se den. Du hittar den här fram till 28 december.


Till Kristina,

Jag vet inte vad det var, men jag grät på slutet. En känsla av att där någonstans finns alla svar. Svar på frågor man vill ställa en mor, eller i alla fall någon som levt ett liv. Frågor man inte kan ställa till sin mor, trots att hon levt ett liv. Allt det som du öppnar och som du sätter dina eftertänksamma ord på, det som är en människas känslor. Här sitter jag innesluten och hindras att ta steget ut. Någonting får mig att tro att du vet varför. Det är ingen liten fråga jag ber dig svara på. Förmodligen är svaret att jag måste fortsätta fråga…


Foto från SVT



Skriv din julsaga

Blandat Posted on Mon, November 30, 2015 11:35:16

Ett samtal mellan en man och en kvinna, i en bar i Gamla stan, Stockholm. Det är adventshelg, det är väntan på vinter och juleljus. Det är julmarknad och människomyller. Men samtalet skaver, repor i julskivan, missljud.

De hade tydligen bestämt. Det skulle bli så där lyckat som det blev förra året. Förra året är det mest lyckade hittills, då blev det som det var tänkt. Då gjorde de först julhandeln och efter det strålade de samman med vännerna, på en bar sådär idylliskt, lite frusna men lyckliga. I dämpad belysning, kanske imma på fönsterglaset som speglar adventsljus i mörkret utanför.

I år har det visst blivit omvänt. Julhandeln är ogjord, vännerna ringer och vill stråla samman. Mannen vill också det, dricka mer än bara det här glaset bubbel, sedan julhandeln. Kvinnan vill den där bilden hon målat upp. Det där hon kan berätta om sedan, kanske lägga ut en bild om i sociala medier. Nu vet hon precis hur det kommer att bli och det är inte det hon försökt att regissera. Inte det han gett intryck av att också vilja.

Jag sitter vid bordet bredvid. Kan inte låta bli att lyssna, där finns en julsaga. Kanske inte den vackra, varma, men ändå, en julsaga. Jag och mina vänner har hamnat där av en slump. Novembers sista regn fick oss att söka värmen där inne. En stunds vila och tid att reflektera över hur bra vi har det. Paret vid bordet intill tar på sig sina ytterkläder, fortfarande pågår konflikten, han lämnar lokalen först, hon blir sittande en stund innan hon också går.

Scenen finns kvar hos mig idag, den allra sista i november, den som säger tack och välkomnar december. Julsagan som skaver, den de inte önskade sig. Jag skulle vilja skriva dem en annan, eller inspirera dem att skriva om sin julsaga.

Vi skriver vår egen julsaga. Jag min, du din. Det finns några få byggstenar i dessa sagor. Kärlek, medmänsklighet, omtanke. Jag nöjer mig med de tre, en stadig grund. Utöver det ingenting. Ingenting kommer att saknas, ingenting kommer att vara oönskat. Finns det något mer du längtar, lägg till det, men bara om det är ditt hjärta som längtar. Aldrig det du tror att någon annan förväntar sig av dig. Någon annan har inte rätt att förvänta sig annat än kärlek, medmänsklighet och omtanke. Skriv din julsaga mitt hjärta, skriv.



Skrivkurs i vinterskrud

Blandat Posted on Sun, November 22, 2015 20:26:51

Vinterljus, äntligen! Det kom och det ramade in skrivkursen jag gav idag. Solen sken in i rummet under ett par timmar och blandade sin energi med deltagarnas lyskraft. Det blev magi, som det alltid blir. Skrivarsjälar med skrivarlängtan skapar skrivarglädje och jag får vara den som varsamt ledsagar och inspirerar. Vilken förmån.

Vi avslutade dagen med en runda där vi delade känslor, tankar, viljor, önskningar och insikter. Blir så glad att höra orden som kommer. Ord som “ja, allt är skrivet, men inte av mig” och “det behöver inte bli något, det är gott nog att bara skriva”.

Jag landar skönt trött här hemma, så oerhört tacksam över att jag får väcka skrivandets glöd hos andra. Samtidigt som jag ger, får min egen glöd näring och växer. Nya skrivprojekt lockar och nya idéer om hur jag kan fortsätta dela med mig av och inspirera med min egen skrivarglädje, min ordlycka.

Avslutar idag med en påminnelse. Den om att göra. Så viktigt att upprepa. Finns det något du längtar, något du vill, något du vet att du behöver? Börja göra. I det lilla, i hemlighet, eller så som det passar dig. Bara du börjar, så att du kan fortsätta.

Kommer att sova gott i natt, med vinterglitter i mina drömmar!



Next »