Det har varit tyst länge här och skulle så förbli ett tag
till men den senaste veckan har jag upplevt ett ökat behov att skriva för att
försöka förstå livet som pågår och världen jag lever i. Min tanke att jag ville
uppdatera och snygga till min blogg innan jag fortsatte att skriva i den känns inte
längre viktigt. Just nu är mina ord viktigare och de är många. Jag tänker
inte be om ursäkt för att det blir ett långt inlägg. Det är ingenting mot
längden på den väg vi har att vandra för att vända den här världen till något
bättre igen.

Jag har försökt att inte låta det som händer i USA påverka
mig allt för mycket. Jag har följt med i nyhetsflödet, känt sorg och vrede som
lindrats något när jag hört om alla protester från vanliga människor och från
kända profiler. Jag har känt tacksamhet över att jag bor i Sverige men också
stor rädsla inför vårt kommande val.

Det var till slut en bild från Vita huset, där Trump skriver
under ordern om att förbjuda amerikanskt bistånd till utländska organisationer
som stödjer abort, som gjorde att jag inte längre kunde värja mig. Den bilden
når in till något som finns gömt inuti mig. Ett litet, litet bleknat ärr som
inte längre gör ont, men som ändå alltid påminner mig om ett beslut jag en gång
tog. Ett beslut jag hade rätten att ta eftersom det påverkade mig, mitt liv,
min kropp, min framtid.

På bilden står sju män samlade och tar ett beslut som kommer
att påverka kvinnor i hela världen, systrar till mig som inte kommer att kunna
välja. Jag tittar noga på bilden, försöker tolka ansiktsuttrycken. Allvarliga,
sammanbitna och nöjda är det första jag ser, men hos en av männen tycker jag
mig se något osäkert i blicken, hos en annan anar jag uppgivenhet. Kanske är
det önsketänkande eller min författarhjärna som överanalyserar.

Jag försöker distrahera mig med annat men det tränger ändå
igenom. När jag ser första avsnittet av andra säsongen av Bastubaletten händer
det igen. För dig som inte sett serien, se den. Det är en dokumentär om en
grupp män från Tornedalen som antar utmaningen att dansa balett. Det är modigt
och det är vackert och det väcker känslor hos mig, drar min tanke åt ett helt
annat håll. Till en nyhet jag hörde i förbifarten någon dag tidigare, om lagförslaget
i Ryssland som ska avkriminalisera våld i hemmet.

Baletten fortsätter på TV-skärmen medan jag söker fakta och
läser att lättare misshandel föreslås ses som en ”administrativ förseelse”. Jag
söker vidare och läser en nyhet från 2015 då man talade om att införa en lag om
hemfridsbrott, något som saknats i Ryssland tidigare. Jag läser att det enligt
FN varje år är 14 000 ryska kvinnor som dödas av sina män. Det är 40 kvinnor om
dagen eller två varje timme. Två systrar varje timme.

I Bastubaletten dansar starka män. I min tanke rör sig
utsatta, sköra och sårbara kvinnor. De dansande männen reflekterar över
baletten, väl medvetna om att den kräver mod, att det nog finns de som tycker
att dansen är allt annat än manlig. I dansen visar de sin sårbarhet och
skörhet. I dansen är de utsatta.

Jag tänker på rädsla. Hur den fladdrar förbi hos starka män
som vill dansa. Samma vibration som jag känner när jag ser hur världen tycks
förändras baklänges. Jag tänker på bekvämlighet och att ta saker för givna, att
jag som lever mitt liv i min del av världen så lätt glömmer bort den hårda kamp
som andra utkämpat för att ge mig de privilegier jag har idag. Jag tänker på
hur obegripligt det är att en maktgalen man uppfylld av rädsla skrämmer en hel
värld när han utlovar storhet och i en handvändning förändrar allt det som
andra byggt upp före honom. Jag tvingar mig själv att sluta tänka.

Baletten är slut, musiken har tystnat och jag stillar mig.
Lyssnar efter andra vibrationer, vänder mig inåt. Jag vill så gärna hitta
känslan av tilltro och den brukar alltid vänta på mig där, alldeles nära min
själ.

Den här gången kommer tilltron från en av männen i
Bastubaletten och hans ord om manlighet. Att manlighet kanske är att våga vara
mjuk, våga visa att man är människa. Att det inte har med råstyrka att göra
utan att det handlar om det som finns inne i skalet. En mening han sa minns jag
ordagrant:

”Den där mjuka sidan kanske inte är manligheten, det kanske
är mänskligheten.”

Där är det, det jag försöker förstå, det som gör oss till hela
människor. Det mjuka som så sällan får ta plats och spela roll. Det mjuka som
skrämmer så många. Det mjuka som vi kvinnor alltid har haft rätten att visa,
som så många män ser som ett tecken på svaghet.

Bilden från Vita huset visar hårda män med makt i en hård
värld. Män som aldrig skulle våga dansa balett. Män som fostrats av män som
aldrig skulle ha tillåtit sina söner att dansa balett.

Om vi fortsätter tillåta det hårda trycka undan det mjuka
kommer det inte att spela någon roll om rummen där besluten tas fylls av män
eller av kvinnor. Rummen kommer fortfarande vara fyllda av rädsla och besluten
som tas där kommer att skrämma livet ur oss.

Här finns bilden på sju rädda män med makt.
Här finns baletten med fem modiga män.