Drygt en vecka har passerat sedan stadens stolthet Modo
Hockey föll ur högsta serien i den sport de utövar. Till hösten är det tio år
sedan klubben flyttade in i den nya arenan och klev in i en något större kostym
än den de befunnit sig i under åren Kempehallen. Till hösten är det också tio
år sedan jag inte längre orkade. Tio år sedan jag tvingades kapitulera och på
riktigt lyssna till alla signaler som min kropp så länge högljutt bett mig att
uppmärksamma. Jag lyssnade och jag lade mig platt, stannade upp, andades
långsamt, släppte taget och började om.

Då, för tio år sedan, var jag en av många som lade själ och
hjärta i mitt arbete för Modo Hockeys framgång. Jag gjorde det inte på isen,
inte i spelarbåset, inte i något styrelserum. Jag gjorde det på min kontorsstol
och jag gjorde det springandes på trötta fötter, med huvudet högt, i min kamp
för att hålla uppe fasaden. Min fasad, föreningens fasad. Vi var många som
sprang, axel vid axel, i samma hysteriska tempo, med samma höga puls. Vi var
också många som gick sönder.

Det tog mig nästan ett år att komma tillbaka. Det tog mig
ytterligare ett halvår att inse att jag var på fel plats och att jag upplät min
kreativitet till fel syfte. Efter det var det självklart och enkelt att lämna.
Under de tio år som passerat har mitt Modohjärta varit kallt som is, ibland har
jag undrat om jag någonsin haft ett. Under veckan som gått har min tanke ändå rätt
ofta vandrat längs kajkanten, bort till den stora byggnaden där ute på udden
som inrymmer föreningen, människorna där, hjärtat. Jag förstår att det betyder
något, att det finns något där som berör mig.

Motvilligt försöker jag förstå varför och inser att det är
rätt självklart. Med den erfarenhet jag har av att ha jobbat mig själv in i en
vägg som fullständigt pulvriserade mig och att långsamt och tålmodigt hitta ett
annat sätt att förhålla mig till arbete och prestation, blir jag alltid starkt
berörd när jag ser andra människor gå igenom samma sak. Nu är det Modo Hockey
som är utmattat.

Under de snart tio år som passerat efter SM-guldet, är det som
att föreningen har gjort samma resa som jag gjorde. Föreningen har sprungit för
sitt liv, stångat huvudet mot vägg efter vägg men fortsatt stå upprätt.
Ordentligt stukad har den krupit ihop i fosterställning efter en tuff dag, men
rest sig igen när solen går upp och gett sig in i samma kamp. Återvänt för att
försöka slutföra, försöka prestera, med massor av vänner och supportrar runt sig som gett välmenande råd när de sett att det inte stått rätt till.


gränsen till utmattning slutar delar av hjärnan att fungera normalt och den
utmattade tar inte längre de rätta besluten, lyssnar inte till goda råd
utan tror sig veta, ser målet där framme och ger sitt allra sista med samma
verktyg och taktik som tidigare, eftersom det måste gå, för om det inte går, vem är
jag då? Jag är ju en elitserieförening, jag är ju en stark människa, någon som
man kan lita på, som slutför, som infriar givna löften.

Precis som jag orkade inte Modo Hockey längre. De tvingades kapitulera
och nu tvingas föreningen att lägga sig platt, stanna upp, andas långsamt, släppa taget
och lyssna inåt. Lyssna efter de där svaga hjärtslagen långt inifrån, från kärnan, det som är utgångsläget för att börja bygga
nytt.

Runt Modo Hockey finns vänner och supportrar kvar. Jag är inte en av dem, men det värmer att se att de finns. De som älskar föreningen, inte endast för det den gör utan också för det den är. De som bär föreningen i sina
hjärtan. Sådana vänner är livsviktiga för den utmattade. De bildar ett skyddsnät
som dämpar fallet och de är handen i ryggen som stöttar när det är dags att
resa sig igen. Resa sig och ta de första stegen. Inte tillbaka till det som varit. De första viktiga stegen in i något nytt, något som är bättre.